De vuxna var inget man kunde lita på
Jag vet egentligtn inte hur många gånger som jag berättade för lärare och andra vuxna i min omgivning om min mammas beteende.
Jag frågade t.o.m med min lärarinna i andra klass om man får slå barn, och jag sa att min mamma brukar nypa mig med sina långa naglar och om det klassas som att slå. Givetvis använde jag mig inte av sådana stora ord. Men jag minns att hon ignorerade min fråga och fortsatte med lektionen.
Jag berättade gång på gång till släktingar och min mormor vad mamma gjorde. Jag ringde t.o.m ibland till min mommo och sa att jag inte fick någon mat och att jag var hungrig.
Min mormor verkade bry sig mer om att min mamma fick behålla vårdnaden om oss än hur vi blev behandlade.
Min biologiska far var en kvinnomisshandlare och han brukade bå fysiskt och psykiskt våld mot min mamma, och jag kommer t.o.m ihåg många av de våldsamma scener som utspelade sig även jag var knappt fyllda 3 år.
Min mormor är den ultimata orsaken till att min mamma lyckades komma bort från honom och såg till att han endast fick träffa oss om det var en utomstående part som min mamma kände i närheten.
Sen dess har min mormor varit högt engagerad i att min mamma alltid skulle ha haft vårdnaden om både mig och min syster.
Hon har bokstavligt sopat framför min mamma och sett till att hon inte har behövt göra ngt överhuvudtaget själv. Jag tror att det i slutändan skapade det monster som idag lever inuti min mamma. I tidig ålder har jag och min syster varit tvungna att ta hand om oss själva samt göra tjänster till våran mamma som inget litet barn ska behöva göra.
Jag hyser inget agg mot min mormor. Utan henne skulle jag förmodligen redan ha tagit livet av mig när jag nådde min tidiga tonnår. Utan henne hade jag gått naken på gatan och varit betydligt fattigare. Men hon har alltid haft en gåva att trycka ner hela sitt huvud under sanden så fort min mamma gjorde ngt oacceptabelt och försvarat henne som om hon var ett helgon. Vilket hon definitivt aldrig har varit.
Idag tycker hon fortfarande om att använda sig av meningar som att jag ska vara tacksam mot henne för att jag finns. Att jag är skyldig henne saker och tjänster endast med anledningen till att hon har fött mig.
Jag har varit själmordbenägen och haft självskadebeteende. Ibland känner jag än idag att jag bara vill dö och att världen och alla i den skulle vara mycket bättre utan mig. Så vem säger egentligen sådana ord till en individ som har den bakgrunden? En väldigt kall och självisk person.
När jag var 14 funderade jag själv om jag skulle kontakta socialtjänsten. Men gjorde det aldrig då jag först ringde till min mormor och hon använde sig av skrämseltaktik för att övertyga mig om att inte ringa till dem.
Ja, jag ångrar mig fortfarande. Inte som att det hade kunna bli värre med tanke på hur mitt liv utvecklades.
Samtidigt ångrar jag mig också ändå inte, eftersom att vissa av de hemska vägskäl som jag var tvungen att gå igenom förmodligen aldrig hade lett mig till vart i livet jag är idag.
För att avsluta detta inlägg vill jag säga att jag fortfarande har svårt att lita på vuxna människor, även om jag själv är vuxen. Jag föredrar djur och barn. Djur dömmer aldrig en person och de ser dig för den du verkligen är. Djur har aldrig sårat mig eller fått mig att känna mig som mindre värd än alla andra. Endast människor har fått mig att känna så.
Min man och mina svärföräldrar samt min moster och hennes familj är ngra av de få människor som jag kan lita på, och som inte dömmer mig och som låter mig prata och tala om hur jag känner.
Det jag i slutändan hoppas är att om någon annan ser omkring sig ett litet barn som har problem i hemmet, som "skämtar" eller "skojjar bort" våld i hemmet eller blunt säger att deras föräldrar gör si och så mot dem är att de vuxna ska agera. I slutändan skapar denna konstanta, mentala misshandel men för livet. Det min misshandel har gett mig är c-ptsd (complex post dramatic stress dissorder), panik attacker, ätstörningar och tillförlitelseproblem.
Jag började gråta medans jag skrev de sista raderna. Det känns även som om jag lyfter bort en enorm tyngd från mina axlar genom att få dessa saker nedskrivna.
Vart du än är som läser detta, jag önskar dig bara det bästa och håll humöret uppe och tänk positivt även om det ibland är svårt.
/Lilith
Jag frågade t.o.m med min lärarinna i andra klass om man får slå barn, och jag sa att min mamma brukar nypa mig med sina långa naglar och om det klassas som att slå. Givetvis använde jag mig inte av sådana stora ord. Men jag minns att hon ignorerade min fråga och fortsatte med lektionen.
Jag berättade gång på gång till släktingar och min mormor vad mamma gjorde. Jag ringde t.o.m ibland till min mommo och sa att jag inte fick någon mat och att jag var hungrig.
Min mormor verkade bry sig mer om att min mamma fick behålla vårdnaden om oss än hur vi blev behandlade.
Min biologiska far var en kvinnomisshandlare och han brukade bå fysiskt och psykiskt våld mot min mamma, och jag kommer t.o.m ihåg många av de våldsamma scener som utspelade sig även jag var knappt fyllda 3 år.
Min mormor är den ultimata orsaken till att min mamma lyckades komma bort från honom och såg till att han endast fick träffa oss om det var en utomstående part som min mamma kände i närheten.
Sen dess har min mormor varit högt engagerad i att min mamma alltid skulle ha haft vårdnaden om både mig och min syster.
Hon har bokstavligt sopat framför min mamma och sett till att hon inte har behövt göra ngt överhuvudtaget själv. Jag tror att det i slutändan skapade det monster som idag lever inuti min mamma. I tidig ålder har jag och min syster varit tvungna att ta hand om oss själva samt göra tjänster till våran mamma som inget litet barn ska behöva göra.
Jag hyser inget agg mot min mormor. Utan henne skulle jag förmodligen redan ha tagit livet av mig när jag nådde min tidiga tonnår. Utan henne hade jag gått naken på gatan och varit betydligt fattigare. Men hon har alltid haft en gåva att trycka ner hela sitt huvud under sanden så fort min mamma gjorde ngt oacceptabelt och försvarat henne som om hon var ett helgon. Vilket hon definitivt aldrig har varit.
Idag tycker hon fortfarande om att använda sig av meningar som att jag ska vara tacksam mot henne för att jag finns. Att jag är skyldig henne saker och tjänster endast med anledningen till att hon har fött mig.
Jag har varit själmordbenägen och haft självskadebeteende. Ibland känner jag än idag att jag bara vill dö och att världen och alla i den skulle vara mycket bättre utan mig. Så vem säger egentligen sådana ord till en individ som har den bakgrunden? En väldigt kall och självisk person.
När jag var 14 funderade jag själv om jag skulle kontakta socialtjänsten. Men gjorde det aldrig då jag först ringde till min mormor och hon använde sig av skrämseltaktik för att övertyga mig om att inte ringa till dem.
Ja, jag ångrar mig fortfarande. Inte som att det hade kunna bli värre med tanke på hur mitt liv utvecklades.
Samtidigt ångrar jag mig också ändå inte, eftersom att vissa av de hemska vägskäl som jag var tvungen att gå igenom förmodligen aldrig hade lett mig till vart i livet jag är idag.
För att avsluta detta inlägg vill jag säga att jag fortfarande har svårt att lita på vuxna människor, även om jag själv är vuxen. Jag föredrar djur och barn. Djur dömmer aldrig en person och de ser dig för den du verkligen är. Djur har aldrig sårat mig eller fått mig att känna mig som mindre värd än alla andra. Endast människor har fått mig att känna så.
Min man och mina svärföräldrar samt min moster och hennes familj är ngra av de få människor som jag kan lita på, och som inte dömmer mig och som låter mig prata och tala om hur jag känner.
Det jag i slutändan hoppas är att om någon annan ser omkring sig ett litet barn som har problem i hemmet, som "skämtar" eller "skojjar bort" våld i hemmet eller blunt säger att deras föräldrar gör si och så mot dem är att de vuxna ska agera. I slutändan skapar denna konstanta, mentala misshandel men för livet. Det min misshandel har gett mig är c-ptsd (complex post dramatic stress dissorder), panik attacker, ätstörningar och tillförlitelseproblem.
Jag började gråta medans jag skrev de sista raderna. Det känns även som om jag lyfter bort en enorm tyngd från mina axlar genom att få dessa saker nedskrivna.
Vart du än är som läser detta, jag önskar dig bara det bästa och håll humöret uppe och tänk positivt även om det ibland är svårt.
/Lilith
Comments
Post a Comment