Mat var ett vapen

När man normalt nämner ordet mat och mamma tillsammans så antar man per automatik att det är en positiv combination. En mamma, bland alla arter, mäninskan liksom med djuren ser till att hennes barn och avkomma blir mätta och får i sig det normala dagsbehovet av födan. Hon väljer alltid att hellre svälta sig själv än att se hennes barn gå hungriga. Alla mammor har per automatik detta inbyggt i hennes modersinstinkter. Eller?

Tyvärr så är inte fallet med en narcisistisk moder.

Jag hade en positiv relation till mat tills jag blev 6.5 år gammal. Jag växte upp med min mormor och min morfar medans min mamma fortfarande studerade.
Jag behövde aldrig någonsin gå hungrig i deras hushåll.

Efter deras skilsmässa blev jag och min syster tvugna att flytta in med våran mamma. Redan första dagen vändes våra liv upp och ner.

Jag och min syster hade suttit halvnakna och lekt med klossar och gjort en stökig röra. Jag var 6.5 och min syster var 3 år gammal. Vid tre tiden började det kurra i magen och vi båda gick in i vardagsrummer var våran mamma satt i sin fåtölj och tittade på tv. Vi sa "mamma, vi är hungriga". Hennes svar var "ni får ingen mat föränn ni har städat upp röran i erat rum!". Hon föreslog aldrig någonsin att hon skulle hjälpa oss eller visa oss hur man skulle göra. En 6 och en 3 åring var tvungna att försöka lista ut det själva. När jag var liten trodde jag att detta var ett normalt beteende, men under min vuxna tid har jag lärt mig annat.

Efter ytterligare en timme med att titta på klossarna som låg på golvet gick jag tillbaka till min mamma och upprepade att vi var hungriga. Jag blev bemött med samma reaktion; "inte föränn ni har plockat bort röran i erat rum!".
Denna repetition pågick fram tills kockan 18.o0 när hon valde att göra mat, vilket jag antar idag har att göra med att hon själv blev hungrig.

Veckan därpå kom hon upp med en ny regel. Hon tyckte att vi kunde gå utan lunch för det blev för mycket för henne. Hon spenderade sena, långa nätter till att stirra på tv och att gå upp vid klockan 12.00 för att göra lunch till sina barn var för tung påfrestning.
Jag nämnde aldrig frukost, va? Fram till 8 (5 för min syster) års åldern kokade hon fullkonkornsvälling till oss, i vällingflaskor. naturligtvis aldrig på helgerna, endast på vardagarna. Efter det fick vi gå hungriga fram tills att det blev lunch på skolan, och på helgerna blev det endast middag, vid 18.00 tiden.

När jag började på fritids när jag var 9 år gammal fick jag äntligen för första gången på en väldigt lång tid en riktig frukost. Jag hade roligt och jag kunde vara ett barn när jag var där. Allting på fritids var underbart och jag ville aldrig gå hem. Tog slut efter att jag fyllde 11 år då de ansåg att barn i den åldern är gamla nog att vara hemma ensamma.

Jag kommer att avsluta denna bloggpost här i princip, jag vill bara göra några sista tillägganden.
Mat var en stor nyckel som hon änvände sig av för att kontrollera oss, och jag kommer att ta upp det igen i ett senare inlägg då hennes mentala misshandel blir kombinerad med fysisk misshandel.

Kortfattat vad denna matkontroll gör med barn som blir kontrollerade på detta sätt i nästan 20 år.

Både jag och min lillasyster lider idag av ätstörningar; inte annorexi, men raka motsatsen. Vi har under en väldigt lång tid tryckt i oss mat på det sättet som om vi aldrig igen skulle se mat. Så var det tyvärr, men detta beteende har förföljt oss in i vuxenålder och vi båda jobbar och kämpar med att försöka ställa om våran mentalitet runt mat. Det går bättre och bättre varje dag, men ibland faller man tillbaka. Jag har lyckats gå ner mer än 30 kg på de senaste 2 åren och jag har nu en tvåsiffrig vikt istället för tre.

Med det avslutar jag detta inlägg.

Håll er positiva och låt ingen köra över er, oavsett vem de är ♥

/ Lilith